• Tänker på engelska
• Planerar i huvudet och skriver upp på massa lappar/i datorn om vad jag ska göra och komma ihåg att köpa innan jag åker
• Funderar på hur man säger vissa ord på engelska och slår ibland upp dem i min ordbok
• Pratar nästan bara med Au pairer eller blivande sådana på datorn
• Planerar min avskedsmiddag/tjejkväll som jag ska ha på lördag
• Har svårt att somna på kvällarna för att jag bara har en sak i huvudet, USA!
• Varje gång jag går upp på mitt rum och ser resväskorna funderar jag på om jag kan packa ner något eller behöver förbereda, ännu mer
• Tänker på att jag kommer missa midsommar i Leksand och P&L med mina vänner men ser det även som att jag kommer få uppleva så mycket mer än ytterligare en enformig sommar i Sverige
• Läser Au Pair bloggar nästintill hela tiden
• Läser en engelsk bok för att komma igång med språket mer
• Kan ibland häva ur mig en kommentar på engelska och min mamma förstår verkligen ingenting :)
• Skulle vilja prata mer engelska här hemma med folk, men känns bara dumt
• Har fått höra: "Tänker inte du på något annat än USA?"
• Drömmer om min värd familj, även om drömmen inte alls stämmer överens med verkligheten
• Får byta "Alternativ för stavningskontroll" absolut hela tiden för att slippa få röda streck under alla ord och eftersom jag ofta nu skriver på engelska
• Kollar på Cultural Cares sidor på Facebook minst tio gånger om dagen för att ha koll på om något nytt inlägg har kommit upp
• Det första jag gör när jag vaknar är att det är en dag närmare USA
• Fasar för att jag kommer gråta (mycket) på lördag när jag har alla mina vänner samlade och för några riktigt jobbiga hej då.
• Kollar efter nya kommentarer på min blogg minst 5 ggr om dagen
• 70 % av mina status uppdateringar på Facebook handlar om att jag ska åka eller USA
• Är mer flitig än någonsin med att blogga
• Sist men absolut inte minst: Längtar jag så otroligt mycket till USA

Den 19 februari fick jag brev från Cultural Care om att jag hade blivit antagen till programmet. Efter några dagar fick jag min första match som bestod av en mamma, pappa och en dotter på 9 år. Denna familj bodde någonstans i Carlifornien.

Min första tanke var att jag skulle få lite att göra eftersom flickan var så stor som hon var och att jag egentligen ville ha fler värd barn. Jag visste med mig själv att jag ville ha mer "utmaning" och därför fler barn att ta hand om. Men jag väntade och någon vecka senare försvann familjen. Vet inte än idag varför men funderar på att fråga CC om det. Kan vara kul att få veta varför även om den familjen inte är aktuella längre.

Sen hamnade en annan familj där, min andra match. Mamma, pappa och tre barn. Bodde en bit utan för New York City. Ja varför inte tänkte jag? Men hade inte alls höga förhoppningar även om jag var nyfiken på familjen, visste ju att matchen lika väl kunde försvinna en dag senare. Men de hade ju trots allt fler barn än min första match, vilket jag tyckte var kanon. Ett mail kom och mamman ville prata med mig. Efter sammanlagt nästan 2 timmar i telefon så var intervjun klar, både för mig och henne =)

När jag stog där på dansgolvet så fick jag än en gång en sån där känsla av att jag SKA åka!

Om ca två veckor, 14 dagar är jag på väg till Arlanda i bilen med mina föräldrar och allt som symboliserar "hemma" för mig är nedpackat i ett fåtal väskor.

Jag tittade på några på dansgolvet och hörde lite smått att några pratade med varandra fast på ett främmande språk och tänkte då att nästa gång jag står på ett dansgolv är det jag som pratar det där främmande språket. Känns lite läskigt och ibland får jag en fundering på vad jag har gett mig in på. Den försvinner fort eftersom jag vet att jag vill det här men den kommer upp ibland.

Det är så svårt att förklara hur man tänker och känner. Men det går inte att undvika tankarna och känslorna när det är en sån här stor grej som ska hända i ens liv. Men tror att ni som kommer åka som Au pairer eller är i USA nu vet jag jag menar. Det är liksom svårt att sätta fingret på det, men man vet bara att det finns där.

I tisdags var jag på ett förberedelsemöte online som Cultural Care anordnat. Det pratades om kulturchockar, vad man gör om olika saker skulle hända, diskussioner om vad varför vi åkte, vad vi var oroliga för och lite annat spännande. Var riktigt roligt att få se vad andra tyckte och ha en diskussion om saker och ting. Ida från CC som höll i mötet var väldigt bra och hade mycket nödvändig information att dela med sig.  Nu känner jag verkligen att jag är ännu mer laddad till att åka!

Har varit in till Borlänge och handlat lite kläder jag kan ha när jag ska leka med barnen, mer praktiska kläder som man kan röra sig i. Kan behövas =).

Köpte också små reseflaskor med schampo, balsam och duschcreme. Gäller att "Keep it small".

Har fått barnböckerna nu också, kommer bli kanon bra. Ska bara köpa godiset som jag tänkt ge dem så ska jag ta kort, blogga och sen slå in paketen. Nu måste få se vad jag köpt =)

Nämnde kanske att jag köpte tre små dalahästar när jag var i Nusnäs som jag tänkte att barnen skulle få måla. Nu har jag slipat och målat dem och det här blev resultatet. Här är också två bilder på min receptbok jag har gjort som jag ska ta med mig, och en måttsats så barnen får lära sig att baka med svenska mått =)

"Karlson on the roof", en bok som eg. W (6år) skulle få men det var för lite bilder så jag sparar den så jag och barnen kan ha lässtund någon gång ist. En ny bok är på väg.

Och till sist, muffinsarna jag bakade här om dagen. Får jobba lite med glasyren till nästa gång.

Det är lite saker jag ska ha med mig på sidan av presenterna, och massa godis så klart =). Tänkte även ge den något litet precis när vi träffats första gången. En klubba de kan ha i bilen på väg hem från Bussterminalen till ex. Barn uppskattar alltid godis =)

För varje sak jag kan stryka över som jag har på min Att-göra-lista, kommer jag ett steg närmare USA och känner att nervositeten släpper mer och mer. Visst finns pirret där hela tiden mer eller mindre, men tycker det är jobbigt när jag känner att det är mycket att göra. Men jag lär andas och ta det lugnt, blir inte klar fortare för att jag stressar och jagar upp mig själv.

Sen jag började prata rätt flitigt med andra Au Pairer så känns det mer verkligt. Som ni vet har jag skrivit lite om att jag inte kan fatta att det här händer och att jag snart ska åka. Men nu känns det verkligt, till slut =) Tycker också att det känns som en trygghet att veta att så många fler än jag sitter i samma sits. Och att veta att man kommer känns lite folk innan man kommer dit känns tryggt.

Var någon som hade kommenterat mitt förra inlägg och tipsat om att det vore skoj med lite bilder. Och jag ska erkänna att jag också skulle tycka det så nu får jag skärpa mig =) Bra att ni kommenterar och ger mig tips på om det är något som kan göra bloggen bättre, jag är öppen för alla förslag!

Att jag tog bilder från den här lilla trippen var i första hand för att jag skulle kunna visa min värdfamilj hur det är omkring där jag bor sen tänkte jag att ni kanske också ville se. Här kommer några bilder från Nusnäs iaf:

1  2  3 

4  5. 

1. Jag sitter på den berömda Dalahästen, har ett ungefär lika foto från när jag var liten =)

2. En av tre butiker i Nusnäs. Synd att jag inte tog på själva tillverkningen, de olika stegen.

3. På vägen hem stannade vi till i Rättvik för att gå ut på långbryggan, satt längst ut och fikade. Mysigt!

4. Utsikt över Rättvik från långbryggan.

5. Och sist men absolut inte minst. När vi kom hem gjorde vi hemmagjorda köttbullar med också hemmagjord lingonsylt, brunsås och potatismos.

Jag fick tag på en Dalahäst till mina värdföräldrar och sen tre mindre omålade till barnen. Tänkte att jag skulle slipa till och grundmåla de små hästarna lite, för att sen låta barnen måla sin egen dalahäst =) Eftersom de gillar art and crafts så blir det en blandning mellan något de gillar och en gnutta kultur. Tror och hoppas de kommer tycka det är jätte roligt =)

I familjen är det iaf Mamma och Pappa. Gör som en annan tjej gjort på sin Au Pair blogg och kallar barnen vid deras första bokstav så J är 2 år, W 6 år och T är 7½ år. J och W är pojkar och och T är en flicka. Ska komma ihåg att skriva ner detta så ni kan hålla lite koll och veta vem jag skriver och pratar om. Familjen bor i en villa i en stad som heter Short Hills och ligger i New Jersey, 45 min med tåg från NYC. I Short Hills tror jag det bodde lite mer än 20.000 invånare när jag tittade och det är ju för mig större än vad jag är van vid =).

Jag tänkte jag skulle försöka handla mina presenter till familjen inom en vecka så jag har det klart. Känns som om man har nog mycket att tänka på. Till föräldrarna blir det antingen en dalahäst (bor i Dalarna så) och sen lite dalahäst-godis från DC i Mockfjärd eller så blir det en skål eller något sådant ist för dalahästen. Mamman ärt väldigt intresserad av andra kulturer så jag vill väldigt gärna satsa på något från Dalarna till dem.

Till barnen har jag inte bestämt vad jag ska köpa än men alla ska iaf få något med Sveriges flagga på. Sen tänkte jag ifall jag skulle hitta några  översatta engelska böcker eller filmer från svenska författare.

Även om jag skulle vilja köpa mer personliga saker till dem så känner jag att det är lika bra att köra på samma tema. Man vill ju inte att de ska börja bråka mitt i alltihopa =)

Var barnvakt till min kompis Mias barn idag och de är ju så otroligt söta. Vi spela spel och kort, tittade på allt påskpynt, busade och tittade liite på film, hann inte med så mycket på 1½ timme =).

Åh vad jag kommer sakna dem när jag åker, typiskt nu när de verkligen inte är blyga för mig och vet vem jag är. F (Mias yngsta) hade till och med pratat med mig i telefon idag (på låtsas då) utan att hon ens visste att jag skulle komma "Lellica, ringa Lellica". Men vi måste hålla kontakten så ni inte glömmer bort mig =)

Detta var mitt första "Hej då"... och ska erkänna att det kändes jätte hemskt. "Nu är det här sista gången vi ses på mer än ett år" sa jag till honom innan jag kramade om honom. Kände att jag blev ledsen, men ville inte visa det. Varför inte egentligen? Jag antar att jag inte ville göra det värre genom att bli ledsen och börja gråta...

Jag kommer ihåg när min bästa vän skulle flytta till hennes pojkvän i Mjölby förra året. Vad vi grät när vi skulle säga hej då, men på något sätt visste vi att vi hade tillfälle att ses snart igen.

För mig blir det nu en helt annan femma. Jag ska åka till USA i minst ett år och man kan inte bara åka hem över en helg och hälsa på.  Antar att jag verkligen kommer få mina känslor satta på prov genom den här upplevelsen...

Imorgon är det 5 veckor kvar tills jag sätter mig på planet till Staterna. Kan jag säga något annat än "Wow". Känner mig förväntansfull och glad samtidigt som jag vet att det kommer bli jobbigt att lämna alla här hemma.

Men jag måste tänka på att det här är något JAG verkligen vill och det här gör jag endast för MIN egen skull. Jag följer MITT eget hjärta just nu och för en gång skull ingen annans.

Jag är väldigt stolt över mig själv att jag vågat ta det här beslutet och tänker åka. Det här är en stor grej för mig.