Förvirrad AB
(0) Stog och småtjatade lite med min värd mamma och pratade om att tiden gått så fort, snart jul och nytt år. Vi pratade också om första gången vi pratade på telefonen och hur nervös jag sa. "You were so funny" sa hon och näst intill asgarvade :D Kan informera er som inte vet att jag var ett nervrak, kunde knappt andas och skakade. Var mer nervös än jag någonsion varit på en redovisning någonsin.
Tror att min blogg kommer vara en känslostorm lite till och från de kommande månaderna, bara så ni vet =)
Hur som helst nämnde jag också att jag fått mitt brev från CC om förlängning. Jag berättade att jag nog åker hem för att plugga. Hon sa då att hon och min värd pappa hade diskuterat om jag ville förlänga. Att om jag ville kunde jag stanna i 6 månader om det var vad jag isf hade tänkt mig. Blev glad att de pratat om att de ville att jag skulle förlänga om jag själv kände för det.
Gick upp på mitt rum, lämnade ett "voicemail" på My's mobil om vad som hände. Eg är det inget märkvärdigt men känns som om allt som handlar om min sista tid här gör mig så fruktansvärt sårbar och förvirrad. Jag funderade på varför jag från början hade tagit beslutet att åka hem:
*Slippa en till sommar, mycket jobb och långa dagar
*Plocka upp efter ungarna heeela tiden och dåliga attityder
*Äntligen få skaffa sig något eget igen och inte behöva känna sig som en tonåring som inte får ta hem pojkar. Även om de är vänner...
*Ha sin sista månad i november/december, inge roligt!
*Vill komma hem till svensk sommar och inte vinter :(
Finns en hel del anledningar...
Sen finns det alltid en till sak som kan göra mig väldigt grubblande och förvirrad. KÄRLEK! Jag är fruktansvärt rädd för att bli kär här, just av den anledningen att jag vet att jag ska hem. Men efter att ha tänkt och pratat med vänner tänker jag så här: Jag träffar en fin kille som jag tycker verkar vara en bra sådan. Men tillåter mig inte att få några känslor... avvisar honom och åker sen hem. Jag slipper då bli sårad av att jag fick lov att åka ifrån honom. Väl hemma börjar jag tänka "om", "vad hade hänt om jag hade gett det en chans, även om det bara var för några månader?" istället och då är det redan försent. Vad gör jag då?
Vem har sagt att Au Pair livet skulle vara enkelt? INGEN! Men det är inte vanliga livet hemma i "Landet lagom" heller ;)
Postad i Tankar och känslor