Ärlighet varar längst

...även om men tvekar att säga något först. Så kände för några dagar sedan. Ska berätta för er om vad som hände.

Jag och Nina hade parkerat bilen längs gatan i Philly på söndagen, kom tillbaka till Mr. Car och satt i bilen. Nina pillade på GPSen och sa åt mig att köra ut medan jag hade tomt bakom mig. Men jag ville inte börja köra ifall GPSen inte skulle hitta signal medans vi körde. Efter ett litet tag kommer det en bil och börjar backa in bakom mig. "Jaja" tänkte jag. Jag kommer nog ut iaf. Till er som inte vet, så är jag inget fan av att fickparkera eftersom det går att undvika hemma. Här är det lite svårare =)

Nina fortsätter pilla på GPSen och jag väntar tålmodigt, då jag plötsligt känner att bilen går en knuff. Jag tänkte "Va håller den där bilen på med eg." och går ut, tittar demostrativt på min kofångare för att visa att jag kände det där. Rutan på förarsidan åker ner och en ung kille börjar fråga mig: "Haven't you parked in the city before?" "Do you know how to park?" Jag blir så chockad över att han böjrar skälla ut mig när det är jag som ska bli arg på honom och säger. "Yes I have but it wasn't me that bumped into the back of my car." Han förstätter och vara uppkäftig och kör in i MR. Car ytterligare minst två ggr. Inte med mening vad jag tror utan för att han prompt ska in. Han ber inte om ursäkt, har bara svarta ögon och känns helt utan kontroll. "Excuse me but what are u doing? You are bumping into it again." han skäller ut mig igen och jag känner hur adrenalin blandad med rädla kommer rusande. Jag märkte rätt snabbt att han hade ett temprament som jag inte skulle vilja bråka med, var glad att han inte klev ut ur bilen. Tjejen som var med honom i bilen står på gatan och säger "Baby calm down" med mesig röst. Han skiter fullständigt i vad hon säger.
Jag frågar honom om han skulle vilja backa bak lite så jag kan ta mig ut lättare eftersom de är trångt. "Do you want me to bump into the car behind to?" frågar han uppkäftigt. Jag blir så irriterad på denna människa att jag inte ens vet vad jag ska säga, blir mest rädd.

Hur som helst så kollar jag så kofångaren är okey, vilket den är och Nina säger till mig, "Lets just go". Vi sätter oss i bilen och åker iväg. jag är så arg, rädd och frustrerad så jag var nära till gråt.
När jag kom hem sa jag inget till mina värdföräldrar eftersom inte Mr Car blev skadad eller så. varför göra dem oroliga i onödan?

När jag i början på veckan berättade detta för Malin. Hon sa att "Visst är det konsitgt hur vissa kan vända saker emot en?" och sen slog det mig... tänk om snubben i bilen (som hade en rätt ny bil) tog mitt reg. nummer och får för sig att göra en fuling, anklaga mig att ha backat in i hans bil? Så nästa dag berättade jag för min värd mamma. Var så skönt för hon sa att så länge jag och Nina var oskadda och okej spelade det ingen roll. Jag sa att jag ville berätta för henne ifall killen skulle få för sig att anklaga mig. Hon sa att nästa gång det händer ska jag bara åka därifrån för man vet aldrig vad folk kan ta sig till. Jag såg att hon blev orolig för våran skull.

Då kände jag att ärlighet varar längst. Även om ingen skada var skedd så skadar det inte att berätta för man vet inte vad som kan hända efteråt. Tänk va bra allting allt hade varit om han bara hade bett om ursäkt, jag hade tittat på kofångaren och sagt att det var okey för det inte blev någon bula ändå. Men sånt här gör mig så arg men man lär sig något varje dag. Man får se det så ist =)





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback