När jag väl tagit mig mod till att prata med min värd mamma om olika saker så har hon alltid tagit det väldigt bra och jag har tänkt: "Varför oroade jag mig för att ta upp det här med henne?" Är nog bara jag som gör en höna av en fjäder av min osäkerhet.

Samma sak har det varit nu de senaste två månaderna. Jag har känt att jag har jobbat som en galning de veckorna hon och min värd pappa varit borta och jag har gått och funderat på det mycket. Mått dåligt för att jag har varit helt slut och orkeslös, irriterad på mig själv för att jag inte sagt ifrån. Men idag när vi räknade ut timmar och hon skulle skriva en check till mig så sa jag att jag skulle uppskatta om vi kunde hålla oss så nära 45 tim/vecka som möjligt för att dessa veckor som jag jobbat så mycket har varit väldigt jobbiga och tröttsamma för mig. Hon erkände att hon kände att jag hade jobbat för mycket och sa att vi självklart skulle kunna göra det. Inge konstigheter, utan bara jag som gått och inte vågat säga något.

Vad lärde jag mig då av detta? Än en gång så har jag blivit starkare och en sten har fallit från mitt bröst. Jag blir starkare i min egen roll som Au Pair och Angelica =) Även om jag gjort misstaget att tänka och dra ut på det alltför många ggr nu måste jag ta tag i det på en gång. För det skadar bara mig själv och mina tankar över att vara här. har nämligen känt att jag saknat hemma mer innan idag. Och nu när jag vågat säga något och tänkt på vilken relation jag och min värd mamma har haft de senaste dagarna blir jag glad. Vi har små pratat om lite allt möjligt och skrattat, skämtat och diskuterat. Det gör mig glad och gör också att jag trivs. Vilket är otroligt viktigt för att orka stanna kvar och fullfölja mitt år =)