Tidigare i veckan när jag skypade med mamma berätta hon att en av deras vovvar Mio skulle operaras på torsdag (igår). Han hade en knöl på benet som de varit och kollat upp. Det visade sig att vara en elakartad tumör. Just i det ögonblicket då hon berättade blev jag ledsen och ville bara åka hem och krama om honom. För några år sedan fick vi lov att ta bort en hund som hade en elakartad tumör men i lymfkörteln. Han hade dock den värsta och cellgiftet hjälpte inte.... Men efter att ha pratat med mamma och pappa kändes det bättre. Hopp finns där ännu för Mio!

Igår gick jag hela dagen och väntade på att kunna gå in på FB och läsa om hur det gått. Allt hade gått bra och de hade fått hämtat honom 2 timmar tidigare eftersom han börjat gny, han gnydde garanterad efter mamma för de är så typsikt Mio =).

Loffe och Mio <3


Så nu har de skickat in knölen på analys för att se vilken grad det är och även ett lymfkörtelsprov. Så nu håller jag tummarna att det är den lindrigaste graden och att det andra provet ser bra ut.

Postad i Tankar och känslor